Hanna, huset, hunden

Första gången jag läste den förstod jag ingenting. Det var obegripligt, det hände saker hela tiden och det blev bara mer och mer obegripligt ju längre man läste. Det kändes som att det fattades en hel del rader och sidor. Jag 15 år gammal kunde inte förstå en enkel bok skriven för barn.
Sedan när vi började diskutera boken började jag förstå mera. Tillslut så kom vi fram till att det faktiskt fanns en handling och allt hängde ihop och berättade någonting viktigt. Vi trodde att det handlade om ett barn som växer upp och Hanna var det barnet hunden det var föräldrarna som alltid lämnade henne när dem behövdes som mest och huset det var barndomen. Även om boken inte innehöll så mycket text så fanns det så mycket att diskutera.
Från början tyckte jag boken var dålig obegriplig och bara konstig. Boken var ganska mörk och dyster, barn skulle kanske bli rädda av att läsa den. Nu efter boksamtalet så tycker jag att boken ändå var ganska bra och gick att förstå till en viss del. När vi väl diskuterade och man förstod mera då fick boken mer betydelse, för den hade ett bra budskap bakom dem korta text raderna. Hur man en vrider och vänder på allting tror jag nog inte att jag kommer att förstå precis allting även om jag förstår en del. Det är nog inte meningen att jag ska förstå heller utan att barn ska förstå den för den är ju trotts allt skriven för just barn.